Andres Laszlo Jr.
Utmaningen är en adaptation av min fars (Andres Laszlo Sr.) bästsäljande My Uncle Jacinto / Mi Tio Jacinto som också blev en “blockbuster” film (med Pablito Calvo i huvudrollen och Ladislao Vajda regisserande). I mina händer blir La Quinta, Madrid, 1940-tal, tjurfäktning & 17.000 ord: Mandela Park, Kapstaden, 2010-tal, boxning & 72.000 ord. Det är en bok för "barn i alla åldrar". Se de 70 illustrationerna här. Men om barnet är mycket ungt, bör texten läsas av en ansvarsfull vuxen; boken kan läsas på olika nivåer och eftersom känsliga ämnen berörs kan en viss censur vara befogad. Detta borde inte vara något problem, eftersom min avsikt har varit att göra texten lika underhållande för den vuxne läsaren som för barnet. Texten finns utan och med illustrationer, i 'nästan A4 format'. VIDEO
Början. I kåkstaden Mandela Park regnar det, och Tiger bygger ett vattenhjul, något som nästan dränker dennes sovande farbror. Brevet från boxningspromotorn anländer men tas inte på allvar. Tiger och Baba reser till stadens centrum för sitt vanliga arbete. Insamlande cigarettfimpar, upptäcker de en stor affisch som förkunnar Baba att vara mästaren att utmanas. Detta kan inte längre ignoreras, och en upprörd Baba ringer promotorn för att protestera, men det hela slutar med att han acceptera champ-rollen. Baba är dock för stolt över att acceptera assistans, och pästär att han har den erfoderliga boxningsutstyrseln.
Mitten handlar om de olika tricks, genom vilka de försöker skrapa ihop tillräckligt med pengar för att hyra boxningsutstyrseln, samtidigt som risken för separation - i form av en falska-klockor-försäljare, en gatumusikant, polisen, en barnrätt, en riktig brottsling, en professionell mördare, etc. - blir allt mer akut. Deras dag ses mot bakgrund av hela spektraet av Kapstadens brottslighet: från återanvändning av frimärken till ett diamantbedrägeri i fler-miljoner-klassen. Som en sista utväg kriminaliserar Baba sig själv genom att försöka sälja en falsk klocka med Tigers hjälp: de åker fast. Baba verkar vara på väg till fängelse och Tiger att skickas till en barndomstol. Vanära och separation verkar vara ett faktum, sportutrustningsaffären håller på att stänga, och Baba är - vänligt och logiskt nog för att övertyga de flesta av oss – uppläxad: "Du borde ge den stackars pojkenen chans; om du inte själv kan försörja honom..."
Slutet börjar med att Baba skickas iväg med en varning. Sedan lyckas Tiger, genom att visa polisinspektören brevet från promotorn, komma undan, övertala uthyraren att ge Baba kredit, finna sin farbror och lotsa honom till klädesaffären. Nu följer vi dem, Baba klädd för att boxas, på bussen till "The Old Stadium" i Greenpoint där Baba lyckas, om än med en viss tvekan, klara av den förste motståndaren: han är fortfarande snabb. Men, snart får hans överdrivna önskan om ära och heder honom att begå misstaget att acceptera utmaningen av en atlet två gånger hans egen storlek som skickats att döda honom, och det är i denna utmanare som faran för separation tar sin slutliga form. Baba gör sin livs match, men är så småningom utslagen, och förlöjligad inför ”hela Kapstaden”. Baba har förlorat allt vad som motiverade hans existens - sin ära och heder - och pojken har bevittnat denna förnedring; Baba går tveksamt att ta farväl av sin gråtande brorson. Var inte dum: naturligtvis har historien en lyckligt slut, kanske, (Abrahamiskt, åtminstone)..., om du väljer att läsa det på det sättet. Video
UTMANINGEN
ANDRES©LASZLO JR.
PROLOG
᾿Knark!᾿, utropade detektiven. ᾿Det här åker du i finkan för.᾿
᾿Lugna ner er, va,᾿ sa Siphos far, ᾿det är ju bara några gram gräs.᾿
᾿Några? Det här är ju minst tio.᾿
᾿Det är exakt fyra komma nio gram. Det är för personligt bruk och inget annat och ni har inte det ringaste bevis för att jag säljer.᾿
᾿Ska vi ta honom till stationen?᾿frågade polismannen som stod på knä bredvid Sipho. ᾿Jag menar, det är ju uppenbart att han säljer vidare.᾿
᾿Det där är inte tillräckligt för att anhålla honom. Det är ett tiondels gram för lite.᾿
᾿Ska vi inte kontrollväga?᾿
᾿Ingen idé, hans våg är förmodligen bättre än vår, så om vi inte kan hitta resten eller bevisa att han köpt det i avsikt att sälja vidare, kan vi bara konfiskera det.᾿
᾿Men vi kan ju bevisa att han var här - distributören.᾿
᾿Jo, men vi kan inte att han köpt det här av honom och det finns inte en grossist i Kapstaden som levererar i såna där förpackningar.᾿
᾿Det är ompackat. Det är ju så han säljer det.᾿
᾿Det vet väl jag också, men hur ska vi bevisa det?᾿
Polismannen nickade åt Siphos håll. ᾿Grabben? Kan vi inte ställa några frågor till honom?᾿
᾿Han … Han är ju bara en barnrumpa, jag vet inte om det är tillåtet.᾿
᾿Hallå där! Ni har ingen rätt att ställa frågor till honom!᾿ utropade Siphos far. ᾿Han är bara fem och för ung för att lämna uppgifter.᾿
Polismannen placerade försiktigt sin batong på den protesterande mannens skuldra.
Siphos far tystnade omedelbart.
Detektiven hukade sig ner mot pojken med ett stort leende. ᾿Du verkar ju vara en sån duktig liten pojke, så du har väl inget emot att jag ställer några frågor?᾿
Sipho – fem år, spenslig med långt rakt svart hår, uppnäsa och bruna ögon – sade inget, men han tittade upp på polismannen, misstänksamt och frågande.
᾿Din pappa träffade en man här i går, en vit man med en lång hästsvans, inte sant?᾿
᾿Nej, nej det gjorde han visst inte. Det var ingen här, det var det faktiskt inte.᾿
᾿Vi vet att han var här, därför att tre av era grannar såg honom.᾿
᾿Gjorde dom?᾿
᾿Jodå, både när han kom och när han gick.᾿
Sipho bet sig i läppen och tittade ner i golvet.
᾿Och vi har hittat den här förpackningen som innehåller väldigt dåliga saker.᾿
Sipho tittade bort; bort från polismännen, sin pappa och förpackningen.
᾿Det som är inuti måste ha kommit från en större förpackning, kanske en plastpåse. Såg du var din pappa gjorde av den?᾿
Sipho svarade inte.
᾿Såg du om mannen som sålde påsen till din pappa gav honom något annat?᾿
᾿Jag såg faktiskt inte någonting alls.᾿
᾿Men du måste väl ha sett mannen som sålde påsen till din pappa, mannen med hästsvansen som lovade att ta med en cykel till dej nästa gång?᾿
᾿En cykel?᾿
᾿Just precis.᾿
᾿En tvåhjuling?᾿
᾿Definitivt.᾿
᾿Med växlar?᾿
᾿Massor av växlar.᾿
᾿Jag …ʼ Sipho tystnade och tittade misstänksamt på polismannen. ʼJag såg ingenting alls.᾿
᾿Men du bor ju här, eller hur?᾿
᾿Jo.᾿
᾿Hur kan det då komma sig att du inte såg något?᾿
᾿Därför att dom …᾿
᾿Därför att dom vadå?᾿
᾿Därför att … därför att dom slängde ut mig.᾿
᾿Dom?᾿
Sipho pekade på sin far, ᾿Han! Det var han som slängde ut mig, det gör han hela tiden.᾿
Polismannen tittade ilsket på pojken.
᾿Det är sant,᾿ försäkrade Sipho, ᾿det gör han.᾿
Då poliserna inte kunde finna några mer droger, lämnade de till sist pojken och knarkförsäljaren.
Siphos far tittade ömt på sin son. ʼDu är en sån duktig liten pojke,ʼ förklarade han kärleksfullt, alltmedan han gjorde sitt bästa för att slingra sig undan Siphos frågor om cyklar och växlar.
Så snart han hörde polisbilen starta skyndade sig Siphos far fram till fönstret för att kontrollera att båda polismännen verkligen satt i den – det gjorde de. Efter att ha försökt dämpa en våldsam hostattack och sedan noggrant ha kontrollerat att inga andra poliser bevakade honom, gick Siphos far ut ur huset. Han fortsatte till ett gammalt bilvrak som stod parkerat framför huset; en ljusblå gammal Volkswagen med sönderrostad motorhuv. Där, efter att ha öppnat huven och utfört en serie ganska avancerade akrobatiska rörelser, fiskade han till slut upp en plastpåse. Tillbaka inne i huset och efter att ha låst dörren bakom sig, blandade han en liten del av påsens innehåll med tobak.
Sipho sneglade på tidningspapperet hans far hostat i. Det var blod på det – massor av blod.
Med skakande händer rullade Siphos far sig en cigarrett.
Siphos far påstod att blodet kom från en diamant han svalt, att den fastnat och ibland skar honom i magen.
Men varför skulle han svälja en diamant, när han istället skulle ha kunnat sälja den och fått massor av pengar? brukade Sipho tänka.
Hans fars händer skakade allt våldsammare, då han försökte rulla färdigt cigarretten.
Till att börja med hade hostan inte förvärrats särskilt fort, men sedan han kommit tillbaka från gruvorna den sista gången tyckte Sipho sig nästan kunna märka hur den blivit värre från en dag till nästa.
ʼDen här gången …ʼ Siphos far stirrade fixerat på den blå röken. ʼDen här gången kanske jag kommer att bli borta länge … oerhört länge.ʼ
ʼD … du f … f … f … får inte lämna mig e … e … e … ensam.ʼ
ʼHallå där! Sluta med det där!ʼ
ʼVadå?ʼ
ʼDet där!ʼ
Hans far påstod att hostan berodde på dammet i gruvorna och att han snart skulle bli bra igen. Sipho ville tro honom, men hans far ljög ofta och hostan, blodet och hans ständiga klagande tycktes motsäga hans optimism. Dessutom kom Sipho ihåg sin mamma som också hostat, mer och mer, tills hon slutligen en dag bara försvann.
ʼVadå, ’det där’?ʼ
ʼDet där dumma stammandet! Jag tänker inte lämna dej.ʼ
Sipho saknade sin mamma och när han lyssnade på sin fars ord, blev han rädd att han också egentligen tyckte illa om honom och snart skulle försvinna. Sipho saknade sin mamma väldigt mycket och han trodde fortfarande ibland på sin far, när denne påstod att hon snart skulle komma tillbaka. ’Nej, det gjorde jag faktiskt inte.’
ʼDet är inga problem, grabbenʼ försäkrade hans far med ett slappt leende, alltmedan han rufsade om i Siphos hår, ʼdet är okej alltså.ʼ
Sipho avskydde att få sitt hår omrufsat.
Siphos fader tog ett djupt bloss.
Han rökte en sådan där cigarrett som gjorts av det som poliserna letade efter. De luktade konstigt, men han påstod att de hjälpte mot hostan. Sipho tyckte bara att de gjorde honom tramsig.
ʼDin halvfarbror Baba …ʼ Siphos far lät som om han tänkte säga någonting han egentligen inte menade, ʼhan är egentligen inte så dålig som jag kanske ibland låtit antyda. Han är egentligen …’ Siphos far svalde hårt, ’han är egentligen en ganska schyst kille.’
Sipho avgudade sin halvfarbror eller ”svartingen” som hans far brukade kalla honom. Denne ägde en frysbox som alltid var full med magnumglassar och så var han också en världsberömd boxare. Sipho boxades med honom varje gång de möttes och Sipho vann alltid. Sipho var övertygad om att han var den ende i världen som lyckats knockouta honom. Eftersom hans halvfarbror inte ville att journalisterna skulle få reda på att han regelbundet blev golvad av sin halvbrorson, hade de kommit fram till en överenskommelse. Så länge Sipho inte berättade om knockouterna för journalisterna så höll hans halvfarbror honom med en frys full med magnumglassar.
ʼJo, han är faktiskt rätt okej.ʼ
Sipho tittade frågande upp. Det var mycket ovanligt för hans far att tala om halvfarbror Baba i så positiva ordalag. Faktum var att hans far bara brukade komma ihåg sin halvbror, när han hade problem. Framför allt ekonomiska problem eller problem med poliserna som av någon orsak som Sipho inte riktigt förstod verkade vara orättvist förtjusta i att trakassera hans far.
ʼJag tänker återvända till gruvorna igen om två veckor eller så. Vad skulle du tycka om att bo hos den svarte killen … Ursäkta, hos din heroiske, leoparddödande halvfarbror Baba istället för hos farmor?ʼ
ʼLeoparddödande?ʼ
ʼDet är inte omöjligt att jag blir borta längre än vanligt … lite längre.ʼ
Sipho var inte ens nära att stamma, men han sa nästan ʼWow!ʼ Han tyckte inte alls om att bo hos sin farmor som saknade kylskåp och inte ens visste vad en ”Magnum” var. Men Sipho kände på sig att hans far nog inte skulle ha gillat ett ʼWow!ʼ, så istället nickade han och försökte se så allvarlig ut som möjligt. ʼJag förstår, det blir nog bäst så.ʼ
ʼVi kanske måste övertala honom, men det borde inte bli några problem. Med honom får jag det alltid som jag vill ha det och dej har han inte ryggrad nog att neka någonting.ʼ
Sipho ville försvara sin halvfarbror – han ville säga att hans halvfarbror visst hade ryggrad och att hans far var orättvis – men Sipho kände på sig att det inte var någon bra idé, åtminstone inte just nu.
Siphos far reste sig, gömde paketet från bilen, instruerade Sipho att följa med, stängde dörren bakom dem och började gå mot hållplatsen där minibussarna stannade. ʼHan är en riktig mjölksopp, ingen ryggrad, det är det som är grunden till hans problem.ʼ
ʼSka vi hälsa på halvfarbror Baba?ʼ
ʼJa, han ska boxas ikväll mot någon ung kille, Jonatan hette han visst, så du måste be om biljetter.ʼ
ʼMen tror du farbror Kipling kommer att släppa in dej?ʼ
Siphos far funderade en stund innan han svarade. ʼVi kryper över muren, sen lirkar jag upp låset på limousinen och så väntar vi i den.ʼ
ʼKommer han inte att bli arg på dej då?ʼ
Siphos far tittade underligt på honom. ʼVet du var han fick den ifrån?ʼ
ʼFick vadå för nånting ifrån?ʼ
ʼDen där löjliga leopardtanden som dinglar runt hans hals, den som får honom att inbilla sig att han är förmer än oss vanliga dödliga.ʼ
Sipho hade frågat det massor med gånger, både sin far och sin halvfarbror, men ingen hade velat berätta det för honom. ʼNej.ʼ
ʼVill du veta?ʼ
ʼJa.ʼ
ʼBara ja?ʼ
ʼJag vill hemskt gärna veta, snälla.ʼ
ʼHan fajtades med en leopard och vann. Det var så han fick den.ʼ
ʼWow!ʼ Sipho föreställde sig sin halvfarbror boxas med en leopard, slå ut den med en perfekt uppercut och sedan dra ut en hörntand. Sedan sade Sipho det tre gånger till, högt. ʼWow! Wow! Wow!ʼ
ʼDär satt säkert någon polare med ett gevär gömd i närmsta träd, ifall det skulle gå snett.ʼ
När Sipho märkte att hans far inte verkade tycka om att han blev så imponerad av sin halvfarbrors bedrifter tillade han, ʼMen när jag blir stor, då ska jag boxas mot en tiger.ʼ
Siphos far log brett med pupiller stora som jordnötter. ʼDet märks … Du är nog ta mej fan min pojk trots allt skitprat.ʼ
Sipho kunde se att hans far uppskattade vad han just sagt, så han sa det igen. ʼNär jag blir stor, ska jag boxas mot en tiger.ʼ
Det var så det gick till när Sipho gjorde sin döende far mycket lycklig och det var så det gick till när Sipho fick sitt namn ändrat från Sipho till Tiger.
Jag har lagt upp denna text delvis för att jag skulle vilja höra dina tankar och åsikter, så du är välkommen att skriva till mig på: andre_laszlo at/@ yahoo.se